Är det bara plånboken som visar vårt deltagande?
Frågan är viktig inte minst på området klimat- och energipolitik vilket visats av den debatt som uppstod i DN nyligen. Några ekonomer hävdade att svenska insatser är missriktade och att våra insatser skulle göra bättre nytta genom att sättas in i köp/annulering av utsläppsrätter. De drar i polemisk anda på ordentligt och gör jämförelser med sovjetsamhället och hävdar att det är missriktat om en svensk går över till elbil när han istället kunnat betala mera för bensinen och slussa medlen till utsläppsrätterna.
Det polemiska anslaget fick en av tidningens ledarskribenter att gå igång och haka på. För att visa att han förstått budskapet så förtydligade han att Sovjet avsåg Stalin och att om svenskar köpte bränslesnåla bilar skulle detta innebära att man i övriga EU skulle köpa mera bränsletörstiga.
En grupp forskare från Lund och från Stockholm Environment Institute, SEI, reagerar på detta och påpekar att “Klimatpolitik är inte ett ekonomiskt optimeringsproblem”. De säger:
Att annullera utsläppsrätter hjälper oss inte att exempelvis utveckla hållbara städer och transportsystem. Det bidrar inte heller till Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling och tekniska kunnande.
De sätter fingret på att det handlar om att vi som människor måste ta vårt ansvar och göra riktiga förändringar hos oss själva och inte bara tro att det är via plånboken vi kan ta ansvar. Hur ser det ut om vi betalar fattiga länder till förändring men fortsätter att leva på det sätt som skapat klimatproblemen? Och vad innebär det om vi inte själva utvecklar vårt samhälle och vår teknik för att sedan hamna på efterkälken i den internationella konkurrensen?
Ledarskribentens exotiska tolkning av vad som händer på fordonsmarknaden har likheter med den diskussion vi fick för några år sedan om grön upphandling. Den visar att de (national-)ekonomer som gjorde utredningen hade svårt att se att åtgärderna hade som syfte att ändra marknadens villkor och skulle inleda en förändring över tiden.
Men det ger oss anledning att fråga: “Hur djup är nationalekonomins kris? Och vilken karaktär har krisen? Är det ämnet och dess företrädare eller är det utbildningen som ligger på fel nivå?”
Paul Romer, tillträdande chefsekonom på Världsbanken, är riktigt grym (i ordets gamla betydelse) i sina omdömen om makroekonomin, “Den har spårat ur”! Richard Thaler, mannen bakom böcker som Nudge och Misbehaving, har sedan länge rest tvivel om mikroekonomin sådan den lärs ut på de flesta håll idag. Han har dock spårat tendenser till förbättring. Men tränger de igenom i ekonomkåren och ännu viktigare till journalister/opinionsbildare och beslutsfattare?
Källa: Fourfact.se