Richard Thalers bok “Misbehaving” handlar, trots sin titel, inte om dåligt uppförande utan om konstruktivt ifrågasättande. Undertiteln, “The making of Behavioural Economics”, är uttömmande eftersom det är en nära nog komplett redogörelse för hur ämnesområdet utvecklats från att vara ett kätterskt undrande av traditionella ekonomiska “sanningar” när de visat sig vara felaktiga. Även om “sanningarna” accepterats av nästan alla ekonomer av facket.
Boken borde rimligen ingå i alla kurser i ekonomi och framför allt borde flera av våra myndigheter avsätta tid för sin personal att både läsa, diskutera och fundera över hur de kan applicera det “dåliga uppförandet” i sin gärning. Boken har recenserats på Ekonomistas hemsida, men slutsatsen där att “De flesta nationalekonomer tycks numer ha accepterat att människor är människor och därför inte alltid beter sig som de rationella egenintresserade aktörer som många av våra modeller bygger på”, är väl inte alldeles uppenbar för oss som konfronteras med det som sägs av till exempel Konjunkturinstitutet och Energimyndigheten.
Det kan tilläggas att boken är genuint underhållande och man skrattar högt många gånger. Dess genomgång med flera anekdoter från olika akademiska bataljer gör att man till sist känner att man är personligt bekant med till exempel “Danny” Kahneman och “Gene” Fama för att bara nämna några av Nobelpristagarna. Förhoppningsvis kommer “Dick” Thaler att tillhöra dem, kanske redan i år?
Till de underhållande historierna hör hur han också visar på allas våra svårigheter att uppfatta rationella budskap och att talet 137 kan vara till stor hjälp! I liftarens guide till Galaxen var det talet 42 men 137 funkar bättre!
Instead of building a $1 billion substation, Con Edison is seeking a much less expensive fix — $200 million in distributed energy to fill the peak need. This includes energy efficiency, along with other demand-side management projects the utility is activating.
ConEdison är energileverantör i New York och som sådan ansvarig för att leverera en viss mängd energieffektvisering till sina kunder. Som framgår av texten har de funnit att om de gör det så kan de också skippa en miljardinvestering i försörjningen. Alltså sådant som vi vanliga dödliga förknippar med ökad försörjningstrygghet och diversifiering.
Metoden de valt för att utröna potentialen kallas “Retroficiency” och har vissa likheter med det Brittiska Green Deal-systemet. De siktar alltså in sig på bostäder och kontor det vill säga tvärt emot vad den svenska energimyndigheten talat om när det gäller vita certifikat nämligen industrin.
Energimyndigheten gör det traditionella misstaget att se potentialen i industrin eftersom de använder mest energi. Därmed glömmer de att acceptansen oftast är högre hos aktörer som använder mindre energi. Vill man ha ett bra resultat kan det vara bättre att se till den större acceptansen. Och om acceptansen är liten (noll) blir resultatet noll.
Alvesta är en liten kommun som med enkla medel arbetar för att öka andelen hållbara transporter i tätorten Moheda, genom ett bra samarbete inom kommunens förvaltningar och genom att involvera medborgarna.
I ett nyligen publicerat övervägande heter det bland annat:
”Minskad energianvändning och energieffektivisering leder inte per automatik till förbättrad försörjningstrygghet. Försörjningstrygghet handlar i praktiken om att användares behov ska tillgodoses genom att störningar och avbrott minimeras samt att konsekvenser av dessa – om de ändå inträffar – kan förebyggas och lindras. Exempelvis kan en minskad energianvändning leda till lägre diversifiering av tillförseln, vilket skulle kunna öka konsekvenserna för användaren om störningar eller avbrott inträffar”
Så om Du tror att minskad energianvändning skulle kunna minska konsekvenserna så tror Du fel. Ju mer Du använder ju större möjligheter har Du att använda olika energislag – att diversifiera! Det har vi Energimyndighetens ord på!
Att de kommer till denna häpnadsväckande slutsats beror, åtminstone delvis, på att det inte vill använda så kallade ”viktningsfaktorer”, där man bedömer mängden primärenergi för att skapa en viss mängd nettoenergi. Deras stridrop är ”Det finns inga korrekta viktningsfaktorer”. Botemedlet är istället ”en väl fungerande energimarknad”.
Vi har nyheter för Energimyndigheten – Det finns ingen väl fungerande energimarknad heller!
Ett av problemen är att det inte heller är nettoenergin som borde stå i fokus utan nyttan (ljus, kraft och värme) som energin avser att tillhandahålla. Det kan alltså vara så att energin från marknaden skall konkurrera med teknik i installationer och byggnader vilka i sin tur skall fungera i decennier, kanske sekler. Hur tusan bedömer man energimarknaden om 10-20-50-100 år? Kan man år 2100 ringa den framtida energimyndigheten och klaga på deras råd från 2015?!
Kanske är det så att man behöver BÅDE en uppfattning om viktning OCH en bedömning av energimarknaden framöver? Kanske är det en pragmatisk inställning vi skulle behöva inte tvärsäkra trosvissa uttalanden om en antagen framtida marknad.
Om man tycker att viktningsfaktorer är darriga att luta sig emot så är inte en ofullständig energimarknad och dess funktion över en lång tidsperiod bättre. ”It is better to be vaguely right than exactly wrong”.
Energy efficiency is in a category by itself. With the exception of one company packaging energy efficiency, energy efficiency projects do not yet meet the requirements of capital markets. The industry is just too disaggregated. No two projects or contracts are alike.
Så säger Michael Eckhart vid Citigroup om problemet att bedöma effektviseringsprojekt och få dem finansierade. En variant på EEFs påstående att effektvisering inte är svårt bara komplicerat. Han pekar därmed på behovet av att utveckla instrument för att verifiera och beskriva effektiviseringsprojekt på bättre sätt.
Han lutar sig mot det arbete som gjorts av EEFIG i just detta syfte och förebådar vad ICP (Investor Confidence Project) tänker göra. För den intresserade finns en beskrivning mera i detalj på Youtube.
Det kommer nog att ta lite tid innan detta har satt spår på marknaden och detta kommer inte att vara det enda instrument som behövs. För många projekt vars storlek mera sällan är attraktiva för de stora finansiärerna bör man överväga till exempel Storbritanniens “Green Deal” som skulle kunna lämpa sig väl för Vita Certifikat. Om vi nu lyckas få Energimyndigheten att begripa sammanhang som inte kan beskrivas i traditionella lärobokstermer med dess tumregler
EnergiEffektiviseringsFöretagen (EEF) ger ut Månadens energieffektiviseringsnyheter för att öka kunskapen om energieffektivisering. EEF är en branschorganisation som verkar för att den lönsamma potential som finns för effektivisering ska realiseras för klimatets, ekonomins och jobbens skull.
Vill du också få EEF:s nyhetsbrev rakt i din mejlbox? Anmäl dig här!
„Do not take away their steering wheel!“ How to achieve effective behavioural change in the transport and SME domain
Hur ändrar man beteenden så att de blir energieffektiva? Det var huvudfrågan för ett webinarium inom DSM University tidigare i år och kommer upp igen men nu med speciell inriktning på transporter och små och medelstora företag. Sessionen kommer att äga rum den 13 maj klockan 15-16 och man registrerar sig här.
Det är också en upptakt till kommande webinarium den 10 juni 15-16. Det handlar också om SMEs och kommer att hållas av Patrik Thollander från Linköpings Universitet. Skriv in det i almanackan redan nu
Begreppet “marknadsmisslyckande” ger i vissa sammanhang upphov till svårartade kramper. I all synnerhet när det kombineras med begreppet “kostnadseffektivitet” då kan det leda till handlingsförlamning. Energimyndigheten har nyligen haft i uppdrag att (återigen) titta på “Vita Certifikat” och har (återigen) besvär med att just begreppen marknadsmisslyckande och kostnadseffektivitet. De hävdar att det är en “tumregel” att ett styrmedel skall riktas mot ett (specifikt) misslyckande.
Ja det är en tumregel så länge man använder sig av den neoklassiska ekonomins modellapparat med “the economic man” som ideal och aktör. Den som nyligen fått amper kritik av till exempel Världsbanken. I den verkliga världen med människor som aktörer är “marknadsmisslyckanden” regel snarare än undantag, i synnerhet där “produkten” (till exempel energinytta) är komplex.
Det paradoxala i Energimyndighetens hantering är att man utan att blinka hanterar ett kvotpliktsystem med Gröna Certifikat för energitillförsel, men får svårartade kval när gäller motsvarande för effektivisering. Trots att problemet med marknadsmisslyckande rimligen är mindre på tillförselsidan eftersom aktörerna där agerar strikt marknadsmässigt och med större kunskaper än vad gäller aktörerna på efterfrågesidan. Ett förhållande som EEF försökt göra tydligt för myndigheten i en inlaga som tyvärr rönt litet intresse från deras håll.
Vid ett seminarium om så kallad“nudging” häromdagen sades att det behövs fler beteendevetare och färre ekonomer i finans- och näringsdepartementen. Detta kan utsträckas också till Energimyndigheten. Annars fastnar vi i ett evinnerligt testuggande om modeller med ringa eller ingen giltighet för hur vanligt folk gör sina val.
Begreppet “marknadsmisslyckande” ger i vissa sammanhang upphov till svårartade kramper. I all synnerhet när det kombineras med begreppet “kostnadseffektvitet” då kan det leda till handlingsförlamning. Energimyndigheten har nyligen haft i uppdrag att (återigen) titta på “Vita Certifikat” och har (återigen) besvär med att just begreppen marknadsmisslyckande och kostnadseffektvitet. De hävdar att det är en “tumregel” att ett styrmedel skall riktas mot ett (specifikt) misslyckande.
Ja det är en tumregel så länge man använder sig av den neoklassiska ekonomins modellapparat med “the economic man” som ideal och aktör. Den som nyligen fått amper kritik av till exempel Världsbanken. I den verkliga världen med människor som aktörer är “marknadsmisslyckanden” regel snarare än undantag, i synnerhet där “produkten” (till exempel energinytta) är komplex.
Det paradoxala i Energimyndighetens hantering är att man utan att blinka hanterar ett kvotpliktystem med Gröna Certifikat för energitillförsel, men får svårartade kval när gäller motsvarande för effektvisering. Trots att problemet med marknadsmisslyckande rimligen är mindre på tillförselsidan eftersom aktörerna där agerar strikt marknadsmässigt och med större kunskaper än vad gäller aktörerna på efterfrågesidan. Ett förhållande som EEF försökt göra tydligt för myndigheten i en inlaga som tyvärr rönt litet intresse från deras håll.
Vid ett seminarium om så kallad “nudging” häromdagen sades att det behövs fler beteendevetare och färre ekonomer i finans- och näringsdepartementen. Detta kan utsträckas också till Energimyndigheten. Annars fastnar vi i ett evinnerligt testuggande om modeller med ringa eller ingen giltighet för hur vanligt folk gör sina val.
EU-Samordningsfunktionen (EU-sam) utlyser 3 miljoner kronor för finansiering av nationella påverkansplattformar för ökat deltagande i Horisont 2020. Sista ansökningsdag är den 10 september 2015 kl. 14.00.
Nya franska kommersiella byggnader måste enligt en ny lag ha sina tak helt eller delvis täckta antingen med solceller eller med växter.
Heta stenöknar, som städer ofta förvandlas till på sommaren, kan få bättre temperaturer med växtbeklädda tak. På vintern skyddar växterna byggnaderna som en extra isolering och vid regn suger de upp vatten som ibland är svårt att snabbt svälja via avloppen i gator och vägar.
Nästa klimatkonferens i Paris i december 2015 har sannolikt fått Frankrike att tänka i lite mer klimatsmarta banor. Hittills har landet gjort förvånansvärt få solenergiåtgärder jämfört med sina grannländer. Tyskland leder stort i denna modernisering – det gäller såväl solenergi som växtlighet på tak, som nu blivit till en miljardindustri.
