Ibland vill man göra som Galbraith
Människor är lyckligtvis komplicerade varelser. Det visar sig inte minst när vi i vår vardag skall ta ställning till en massa saker att göra eller inte göra. Sendil Mullainathan och Eldar Shafir visar detta på ett underhållande och spännande sätt i sin bok “Scarcity” och som recenseras i The Economist. Ytligt sett handlar boken om fattigdom men de visar att vi alla kan uppvisa samma beteenden i olika situationer. Vi får för lite “bandbredd” för att klara oväntade och komplicerade frågor. Författarna visar att samma mekanismer gäller t.ex. i sjukhusadministration och NASAs rymdfärder. Men också att mekanismerna kan hanteras och bli utgångspunkter för nya lösningar.
När man lägger undan deras bok och tänker på de ekonomer, inte minst de svenska, som envist hävdar att eftersom människor är rationella och “vinstmaximerande” då får man lust att göra som Galbraith. Sända ett diskret meddelande genom att vifta med pek- och längfinger. Ett meddelande som (på mera vårdat språk) betyder, “Tack det räcker nu”!
The best short tale he told was the time he served on FDR’s revue board in charge of regulating big business profits & having to listen to their reps pleading for exemptions. He would sit there listening calmly while rapidly twiddling the first two fingers of his right hand. Those bold enough to enquire about this were told a story of a party of ants that had found a tasty pile of bovine dung, which the ants rolled up into a moving ball rolling toward their anthill; upon seeing this lethal gift heading straight for her ,the ant queen rapidly waved her antennae to say”stop this bullshit!”
För praktiskt taget överallt härskar den märkliga synen som neoklassisk ekonomi är byggd kring. I ett inlägg i The Guardian sammanfattar man:
….look around at most of the major economics degree courses and neoclassical economics – that theory that treats humans as walking calculators, all-knowing and always out for themselves, and markets as inevitably returning to stability – remains in charge. Why? In a word: denial. The high priests of economics refuse to recognise the world has changed.
I denna världsbild finns till exempel ingen potential för förbättringar av energianvändningen för den är redan utnyttjad. Om människor inte utnyttjar de möjligheter som man kan visa på beror det på att de inte vill (har andra preferenser) eller inte anser att det är värt uppoffringen av tid och möda. Alltså (vilket skulle bevisas) är alla lönsamma åtgärder redan genomförda. Mullainathan och Shafir har en mera mänsklig syn på ämnet!
Källa: Fourfact.se